| För skådespelets skull Flavius Arrianos, född i Bithynien år 95 e. Kr. var en hängiven beundrare av Xenophon. Hans bok "Cynegeticus" är egentligen bara en bearbetning av den äldre Xenophons berömda jakthandbok med samma titel med där finns också viktiga och intressanta tillägg om hur jakten bedrevs av kelter och skyter (med kelter avsåg Arrianos de folkstammar som levde kring Donau). Jakt bedriver alla kelter som är förmögna och lever ett förnämt liv, säger Arrianos. Tidigaste på morgonen sänder de ut folk för att spåra harens lega. Så snart de fått underrättelser från spårsökarna om var haren gömmer sig så skyndar de dit, löser hundarna och förföljer de uppskrämda djuret till häst. Men alla har inte råd med hästar och vidlyftiga förberedelser för hetsjakten, det är Arrianos medveten om. |
De som är fattiga får nöja sig med att följa drevet till fort eller möjligen med en ryttare. Att den slarvigt organiserade jakten lätt kunde urarta beskrivs också och mindre uppskatta var det när jägarna inte kunde behärska sig vid stötandet av haren utan släppte sina hundar hur som helst med påföljd att haren inte han många meter förrän den föll offer för det rasande kopplet. Det gällde att ha en jaktledare som på förhand bestämde vilka hundar som skulle släppas, annars skulle den bästa delen av skådespelet gå förlorat. Arrianos skrifter utgör även de första dokumenten gällande mellaneuropeiska jaktförhållanden utanför Grekland och Italien och här återfinns också det första tecknet på att jakttekniken började präglas av de sociala villkoren. Den rike red och höll sig med några spårare, den fattige följde drevet till fots. |
| Ganska snart skulle det visa sig att just jakten berodde i oerhört hög grad av de sociala skillnaderna mellan hög och låg. Jakten som ett raffinerat nöje understryks också i det avsnitt som behandlar hundarna där det talas om att det finaste nöjet går förlorat om haren fångas för tidigt på grund av hundförarnas slarv. Man jagade alltså främst för skådespelets och | sportens skull. Att t. ex. släppa hundkopplet på en oskadad hare som fastnat i nätet är en synd, säger Arrianos på ett ställe och rekommenderar jägaren att låta haren löpa sin kos till jaktgudinnans ära, samt att försöka ropa in hundarna och koppla upp dem tills nästa harlega påträffats och ett nytt skådespel kan arrangeras. |